Nathalie

Ja, jag minns, jag minns allt som om det vore igår. Jag minns hur det var att vara hel. Allt för mycket har hänt det här året, både på gott och ont. Mesta dels det onda. Mycket har hänt den här sommaren som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva, som trodde att jag aldrig skulle behöva uppleva. Jag har upplevt hur det är att förlora personer man älskar och tycker om. Nu när höstmörkret smyger sig på så smyger sig även alla smärtsamma minnen på.  Jag står inte ut med smärtan, saknaden och tomheten. Snart har 6 månader gått sedan mitt liv förändrades första gången, snart har 4 månader gått sedan mitt liv förändrades en 2:a och en 3:e gång. Det gör fortfarande lika ont som om allt hände igår. hur kommer det kännas när det har gått 1 år? Det är fortfarande svårt att förstå, jag vill fortfarande inte fatta det, det känns bättre att intala sig själv att det bara är någon hemsk mardröm, men det funkar inte att ljuga för sig själv, i mitt undermedvetna så vet jag, hindrar mig från att döva känslorna med fantasier. Tänk om, det är en fråga jag ställer mig varje dag, varje sekund. Det är mycket jag borde ha gjort och sagt...men jag hann aldrig, tänkte inte på det viset innan allt hände. Varför gör man inte det när man vet hur snabbt livet kan förändras. Varför tar man inte vara på tiden man har tillsammans och talar om hur mycket man bryr sig? Det har jag frågat mig varje dag..jag kommer fortsätta fråga mig det, bara för att påminna mig om att jag inte ska glömma att ta vara på tiden och personerna som jag bryr mig så mycket om. Mest av allt är jag rädd för att glömma hur ni ser ut, hur ni såg ut när ni log, hur ni lät när ni skrattade och när ni pratade, jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag glömde. Men jag kommer aldrig glömma er, ni kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Malin Ristvall, Malin Zetterblad och Nicklas Ambjörnsson, jag saknar er så fruktansvärt mycket.