Nathalie

När höstmörkret sänker sig, så dyker plötsligt alla minnen upp från det här året : när jag träffade min pojkvän, när jag lånade ut min häst, Malin Ristvalls olycka, den oförglömliga studenten, mitt sista sommarlov, Malin Zetterblads olycka, Nicklas självmord, min och mikaelas spanien resa. Det har hänt så mycket, på både gott och ont. Allra mest är det dom smärtsamma minnena som gör sig påminda. Tänk om det fanns en tidsmaskin, göra allt ogjort och ni skulle fortfarande finnas kvar här hos oss. Nu när julen närmar sig så undrar alla vad man önskar sig, men jag önskar mig bara det omöjliga, det som inte kan gå i uppfyllelse. Jag är säker på att det är flera som känner så, flera som har förlorat någon man älskar och tycker om. Det är svårt att fokusera på alla glada och underbara minnen med er när alla sommar minnen fortfarande svider. Det är svårt att somna och kunna sova på nätterna när allt jag kan tänka på är er, vad jag borde ha sagt, vad jag borde ha gjort och kunnat göra. Jag står inte ut med smärtan, saknaden och tomheten efter er. Snart har det gått 6 månader sedan mitt liv förändrades första gången, snart 4 månader sedan mitt liv förändrades en 2:a och en 3:e gång. Hur kommer det kännas när det har gått 1 år? Kommer det fortfarande att göra lika ont. Men mest av allt är jag rädd för att glömma hur ni ser ut, hur ni log och skrattade, hur era röster var. Om jag glömmer det så kommer jag aldrig att kunna förlåta mig själv. Jag vill inte glömma, jag vill minnas er precis hur ni var, och det är precis så som jag alltid ska försöka att minnas er i mitt hjärta där ni föralltid kommer att ha en plats.