Nathalie

Idag ringde dom från Fundraising byrån, där som jag hade sökt jobb och talade om att jag fick jobbet om jag fortfarande var intresserad. Men, jag tackade nej. Varför har jag redan skrivit på min senaste blogg. Så nu ska jag försöka hitta nåt här i mitt område som jag faktiskt hittar i . Det löser sig nog tillslut. Det gör det alltid.  Usch jag hatar verkligen söndagar, mesta dels för att det alltid är skola eller jobb på måndagen, men nu har jag absolut ingenting och det känns också lite stört. Den här lägenheten börjar kännas som ett fängelse, förutom det att vi har 20 väggar istället för 4 som det är i en cell plus att ja har friheten att röra mig vart jag vill, men det känns bara värdelöst när man inte har några vänner, ingenting här uppe. Jag har katten, som inte är någon större talare. Jag har Patrik som jobbar hela dagarna. Jag är en hemma fru ensam hemma med kattunge. Det är det enda jag är just nu, någon som håller hemmet fint när han kommer hem från jobbet. Jag saknar allt och alla hemma i Värmland, jag saknar alla utekvällar på stan, jag saknar min familj, mina vänner och hästarna. Rätt och slätt så saknar jag mitt gamla liv, men jag säger absolut inte att jag ångrar att jag flyttade hit, för Patrik betyder allt för mig. Allt jag säger är att jag önskar att mitt gamla liv fanns här uppe med mig. Kanske inte hela mitt gamla liv...det finns mycket som jag inte vill ha någonting att göra med längre. Men allt som betyder nåt för mig vill jag alltid ha hos mig. Framför allt saknar jag Mikaéla och Démie, världens underbaraste vänner, jag skulle aldrig klara mig utan er, hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig. Det kommer ni alltid att göra, vad som än händer.