Nathalie

Sitter och läser Malin Ristvalls och Malin Zetterblads minnesbloggar. Trodde att jag skulle klara av det, men så fort sidan kom upp så sköljdes allt över mig och tårarna började rinna. Jag trodde att jag hade läkt, men jag vet nu att jag bara pressar undan allt och sopar det under mattan för att slippa känna. Tårarna rinner fortfarande, jag kan inte sluta...i detta nu gör det allt för ont. Efter 5 månader utan klassen så har man börjat hoppas på att allt som hänt under det här året aldrig inträffat. Att klassen bara har splittrats upp efter studenten och alla har börjat på en ny kula någon annanstans, men så är det inte, även fast jag så gärna vill tro det. Och det gör mig så ont att jag inte har besökt någon av deras gravar..ni får inte tro att jag har glömt er, för det kommer jag aldrig någonsin att göra.....jag lovar att när jag kommer till karlstad så ska jag lägga blommor och tända ljus på varje grav och prata en stund med er. Jag är inte tokig, men jag behöver det. För jag vet att även fast ni inte är här....så finns ni med mig på ett eller annat sätt. Jag vet att ni hör mig. När jag läser bloggarna så förstår man hur omtyckta ni var och alltid kommer att vara, hur många det är som känner precis som mig, som saknar er lika mycket som jag gör. Jag kommer inte att kunna sova inatt, minnena kommer att hålla mig vaken...inte ens Patriks varma famn kommer att kunna få mig att slappna av. På ett sätt så vill jag känna hur ont det gör bara för att jag ska kunna återuppleva alla minnen med er. Men det är så fruktansvärt jobbigt....kommer det alltid att göra så här ont?  Det börjar bli svårt att skriva, huvudet spränger och ögonen är tårfyllda och svullna...Varför skulle det här hända? Det är inte rättvist. Jag gör precis som alla andra, jag tar en dag i taget...och varje dag är som en emotionell berg - och dalbana. Och allt jag gör är att vänta på att åkturen ska ta slut.