Nathalie

Jag tror att min blogg är färdig omgjord nu, men jag är inte 100 % säker. Tycker i alla fall att den är jätte fin nu och Andrea har gjort ett super duper fint jobb. Bloggen ser nästan ut som ett paket som ligger och glänaser där under granen.

Idag har varit en riktigt pissig dag.....jag har varit på riktigt dåligt humör och jag är det fortfarande. Känner för att bara slå sönder saker....hur vet man att man har gjort rätt val? Jag börjar tvivla lite. Vet inte vad jag ska göra..känner mig helt hjälplös dagar som den här...

Som ni alla säkert ser så har min blogg fått en liten makeover av Norsken...super fint blev det och jag är verkligen jätte nöjd! Tack Andrea vad duktig du är!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men jag kan i alla fall berätta att Monica från Stjärnbros gård ringde mig igår och erbjöd mig ett jobb på hennes stuteri där dom föder upp halvblodshästar med inriktning på dressyr. Tror att jag ska tacka ja till det, tänkte bara åka dit och kika och diskutera lön och arbetstider först. Om jag tar det så är det tänkt att jag ska börja direkt efter jul, så jag vet inte om det blir något nyårsfirande för min del i år. Känner att ett jobb är viktigare. För er som är intresserade så kan ni gå in på hennes hemsida och ta er en titt :

Ja, jag måste bli en hurtbulle. Det här känns inte bra, inte det minsta. Jag har inte tränat någonting sen i juni, det börjar kännas nu. Måste verkligen börja sätta igång och träna på allvar. Vill ju egentligen ut och springa om dagarna, MEN för det första så är det glashalt och för de andra så kommer jag definitivt halka runt som bambi på hal is. Och jag har verkligen ingen lust med att göra mig illa, för då kommer jag sitta där igen, utan träning. Så det får bli mest träning inomhus i vårat lilla "hemma gym", inte för att det får igång konditionen eller så, men man kan i alla fall börja jobba med alla muskler som är i vila sen en lång tid tillbaka. Det börjar till och med synas på mig att jag inte har tränat hur länge som helst. Så nu har jag börjat köra med ca 200 sit-ups per dag (+ vikter samtidigt) så jag hoppas att jag inom en snar framtid börjar se lite resultat. För så här kan jag inte ha det. Jag kan ju säga så här, att jag började igår, och idag har jag en grym träningsvärk, tog mig knappt ur sängen imorse. Så vi får se hur smidigt det kommer gå idag, kan gissa på att jag kommer vara lika smidig som en strandad val eller något annat lika otympligt. Något annat jag har funderat på, hur i helskotta tränar man bort såna där mjuka lovehandles? Jag har faktiskt inte en aning, men bort ska dom! (Några tips?)

Out and over  

Jag har just upptäckt en grupp som jag tycker spelar sjukt bra musik. Three Days Grace, bra texter och musik med mycket drag i. Perfekt att ha i lurarna på en jogging runda eller varför inte i skidbacken. Man blir ganska peppad faktiskt. Några av mina favorit låtar: Pain , Never too late, Over and over, on my own och home.

"Pain without love, pain can't get enough pain, Cause I rather feel pain than nothing at all" utdrag ur låten Pain

http://www.youtube.com/watch?v=poalTChx2nk&feature=channel

Three Days Grace - Pain

Out and over!

Jaha, då var det fredag igen. Och jag gör inte ett skit, som vanligt ! Lyssnar på underbara Band of Horses, älskar verkligen deras låtar....något annat positivt är ju att snön fortfarande ligger kvar och det är minus grader, då får man iaf någon sorts vinter. Jag gillart!

Jaha, vad kan man mer skriva denna otroligt spännande dag....finns nog inte så mycket egentligen så det kommer bli mest flummigt.
Har inte kunnat sova inatt igen, somnade inte föränns vid 6 på morgonen och sen drömde jag typ 17 olika drömmar som inte var det minsta sammanhängande, jag drömde att hela Np3h var samlade igen och vi åkte buss, jag satt bredvid Malin R och pekade på ett stall och sa att där står Segene (min häst) men så kom jag på att det gjorde hon ju inte alls och rättade mig och sa att hon står på Sörmons Ridklubb, jag minns bara att Malin skrattade. Sen så vaknade jag av att mobilen ringde, det var min mormor. Hon och morfar är nyligen hemkomna från Afrika...dom har till och med gift sig där nere, lite coolt tycker jag. Jag minns inte riktigt vad hon ville eftersom jag kände mig lite halvt medvetslös...hon sa nåt om julafton tror jag.

Världens uderbaraste låt just nu: Kurt Nielsen, Espen Lind, Askil Holm och Alejandro Fuentes - Hallelujah
Lyssna och njut, den ger i alla fall mig gåshud!

För första gången på väldigt väldigt länge drömde jag något som jag faktiskt kom ihåg efter att jag vaknat. Jag drömde att jag var ute och körde en gul liten bil som jag efter ett tag lyckades placera stabilt i ett dike i någon sorts rondell :P sen så minns jag inte vad som hände precis efter det, men jag minns att ja skulle hämta bilen i någon sorts lagerlokal dit den fraktats.. och då möter jag Malin Ristvall där..hon skrattade åt mig för att jag hade lyckats sabba bilen. Och jag minns att jag var chockad, jag undrade hur det var möjligt att hon var där, allt kändes nästan som vanligt, Malla som skrattar åt mina olyckor och påhitt. Det var nästan som förut. Sedan vaknade jag upp i morse, och insåg att jag bara drömt. Men jag vet ändå att hon har besökt mig i mina drömmar..det är inte bara en dröm, det är en återträff.

Somnade kl 04.30 imorse och vaknade upp igen vid 08.00 för att dricka och såg att solen sken, så starkt som den gör en underbar vår morgon...och jag vet att det var ni som ville visa att ni finns där ute någonstans. Senare på eftermiddagen hade det blivit mulet igen och jag blev lite besviken, men helt plötsligt när jag tittade ut igen så hade snön börjat falla och lagt sig som ett vitt täcke på marken. Jag har verkligen längtat efter den första snön och blev helt till mig. Det var ni igen..2 gånger på en och samma dag. Den här dagen har lyft upp mig från avgrunden..jag vet att ni älskade snön lika mycket som mig och ni hade bergis bestämt er för att just idag ville ni ha snöbolls krig och busa runt där uppe. Med största trolighet så tolkar ni efter hästarna där uppe och åker skidor, kanske kanske har ni en afterski också. Och då vet jag vilka som kommer vara där och pimla pripsblå, och blåbärs cider.

Men..det finns fler som har gjort min dag lättare att ta sig igenom...tack alla ni som kommenterar mina inlägg, jag kan inte beskriva hur glad jag blir. Och du Andrea...du får inreda min blogg precis hur du vill, för jag litar på din goda smak. Make me proud, jag vet att du kommer göra det.

Snön faller fortfarande, och jag känner mig som ett barn igen, som bara vill dra på sig alla otympliga vinterkläder och tumla runt i snön. Tyvärr så tror jag inte att Patrik har lust att haka på mina buserier. Vi får hoppas atta Värmland får lite snö till jul i alla fall, för då kan jag alltid härja runt lite med Mikaéla, och syrran och alla andra små knasbollar =)

Sitter och läser Malin Ristvalls och Malin Zetterblads minnesbloggar. Trodde att jag skulle klara av det, men så fort sidan kom upp så sköljdes allt över mig och tårarna började rinna. Jag trodde att jag hade läkt, men jag vet nu att jag bara pressar undan allt och sopar det under mattan för att slippa känna. Tårarna rinner fortfarande, jag kan inte sluta...i detta nu gör det allt för ont. Efter 5 månader utan klassen så har man börjat hoppas på att allt som hänt under det här året aldrig inträffat. Att klassen bara har splittrats upp efter studenten och alla har börjat på en ny kula någon annanstans, men så är det inte, även fast jag så gärna vill tro det. Och det gör mig så ont att jag inte har besökt någon av deras gravar..ni får inte tro att jag har glömt er, för det kommer jag aldrig någonsin att göra.....jag lovar att när jag kommer till karlstad så ska jag lägga blommor och tända ljus på varje grav och prata en stund med er. Jag är inte tokig, men jag behöver det. För jag vet att även fast ni inte är här....så finns ni med mig på ett eller annat sätt. Jag vet att ni hör mig. När jag läser bloggarna så förstår man hur omtyckta ni var och alltid kommer att vara, hur många det är som känner precis som mig, som saknar er lika mycket som jag gör. Jag kommer inte att kunna sova inatt, minnena kommer att hålla mig vaken...inte ens Patriks varma famn kommer att kunna få mig att slappna av. På ett sätt så vill jag känna hur ont det gör bara för att jag ska kunna återuppleva alla minnen med er. Men det är så fruktansvärt jobbigt....kommer det alltid att göra så här ont?  Det börjar bli svårt att skriva, huvudet spränger och ögonen är tårfyllda och svullna...Varför skulle det här hända? Det är inte rättvist. Jag gör precis som alla andra, jag tar en dag i taget...och varje dag är som en emotionell berg - och dalbana. Och allt jag gör är att vänta på att åkturen ska ta slut.

Ännu en morgon där man blir väckt av katten när han gäspar en rakt i ansiktet med sin inte så mysiga andedräkt. Samma procedur varje morgon. Han måste ha någon sorts väckar klocka inom sig som säger precis när han ska börja gäspa.

Inte blir dagen bättre att av regnet öser ner heller. Borde ut och springa men motivationen regnar bort. Men jag har i alla fall trotsat regnet för att springa ner ttill affären för att köpa det nya numret av Scandinavian Tattoo Magazine, det var det värt. Så nu sitter man här framför datorn och försöker skriva lite, svårt att skriva något skojjsigt när det känns som om hela mitt liv ligger på is.

Däremot finns det något positivt....det är snart jul =) och som jag längtar efter den dagen då jag ska ta tåget till Karlstad och fira jul med släkten. Verkar tyvärr som att Patrik inte kommer att kunna följa med, han jobbar på julafton & på nyår, hur tragiskt är inte det? Han skulle försöka byta bort någon av dom dagarna, så jag får hoppas att det går vägen, annars kommer jag sitta där på jul utan någon att krama om. syster yster får bli offret då, men hon kommer ha sin kille där, ja om han nu vågar att fira jul med våran hemskt "farliga" släkt. Jag har inte träffat honom än, vilket betyder att han ännu inte är godkänd ;)

Nytt för i år är att julgranskulorna inte längre är vad dom brukade vara. Dom är numera digitala fotoramar, lite halv löjligt tycker jag. Men för alla teknik nördar är väl det helt perfekt. Jag vill i alla fall ha dom traditionella glaskulorna i olika juliga färger. Min jul ska minsann inte bli nått modernt jippo. Jag ska fira jul på the good old way, that's the way the cookie crumbles.

Nu har man sökt ett nutt jobb då. Och nu så kanske jag får användning för min 3- åriga utbildning med. Har nämligen sökt jobb som hästskötare på Södertörn Ryttarcenter, super fin anläggning med helt otroligt fina hästar. Kan bara hålla tummarna för att jag får det. Vem vet, någon gång kanske jag till och med skaffar mig en häst igen. Måste bara till Karlstad och hämta alla mina rid grejjer, dom kan vara bra att ha om jag får jobbet.

Nu över till något helt annat!

Miami Ink, har nu säsong 1 & 2 av världens bästa program ever. Helt sjukt sugen man blir på att gadda sig igen när man kollar på det. Bara pengarna som fattas. I got a lifetime to think them, and a lifetime to ink them. Lyckos Coffe som i detta nu är på väg just dit, till Miami ink....jag är inte det minsta avundsjuk jag lovar. Någon gång i mitt liv ska jag också åka dit, och då vill jag minsann ha en tatuering som Kat Von D har gjort, min stora idol!





Efter jul så ska jag minsann göra ett par tatueringar och pierca tungan. Längtar!

Ha det grreat!

Blir så glad när jag läser era kommentarer, Åsa, Helene, Mikaela och Andrea.
 Tack fär att ni finns! Självklart så är alla mina vänner underbara och jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan någon av er. Ni betyder väldigt mycket för mig. 
Fortsätt skriva kommentarer så att arbetslösa vänner (typ som mej) har något trevligt att läsa om dagarna ;) Shit det kanske är dags att sova snart, om bara karl jäkeln =) kunde komma å lägga sig snart och den lilla terroristen till katt skulle vara så vänlig och kunna lugna ner sig ett par hekton. Just nu är hans uppdrag att riva blomkrukorna (som han redan har rivit si  så där 1 miljon gånger idag) tröttnar han aldrig?  Den här katten kommer ge mig grå hår i förtid. Tur för honom att han är så grymt söt (ja när han sover då såklart). Natti Natt!

Jajjemen. Våran lilla Nitro ska bli fotomodell. Han ska bli plåtad för tidningen Katt Liv, lite coolt tycker iaf jag =)  Så nu är vi två i den här familjen som har blivit plåtade i Studio.  Fotogafen ska ringa imorgon, så får vi se vad som händer. För övrigt så händer inte så mycket just nu, Patrik är ledig i helgen. Är så grymt party sugen, var länge sen man var ute och dansade nu :(  Ska till Micke & Elin på lördag å äta tårta, för Micke har fyllt år =) Har inte så mycket mer att skriva just nu. Men återkommer väl imorgon.

Du!

När du kysser mig, så som bara du kan förvandlas världen runtom mig till ett böljande, glittrande dis.
När du rör vid mig så känns det som att sugas in i ett svart hål för att sedan kastas ut i oändligheten.
När du tittar på mig och ler, så känns det som om jag skulle kunna sväva uppemot stjärnorna.
Du är som polstjärnan, den enda orörliga sjärnan på hela himlen.
Dagar, månader och år kan passera, men det kommer alltid att finnas kvar där, på exakt samma ställe som den alltid funnits.
Precis som din plats i mitt hjärta, den kommer alltid att finnas där för dig och ingen annan. Du, min alldeles egna polstjärna.

Älskar dig Patrik, förevigt!

Idag ringde dom från Fundraising byrån, där som jag hade sökt jobb och talade om att jag fick jobbet om jag fortfarande var intresserad. Men, jag tackade nej. Varför har jag redan skrivit på min senaste blogg. Så nu ska jag försöka hitta nåt här i mitt område som jag faktiskt hittar i . Det löser sig nog tillslut. Det gör det alltid.  Usch jag hatar verkligen söndagar, mesta dels för att det alltid är skola eller jobb på måndagen, men nu har jag absolut ingenting och det känns också lite stört. Den här lägenheten börjar kännas som ett fängelse, förutom det att vi har 20 väggar istället för 4 som det är i en cell plus att ja har friheten att röra mig vart jag vill, men det känns bara värdelöst när man inte har några vänner, ingenting här uppe. Jag har katten, som inte är någon större talare. Jag har Patrik som jobbar hela dagarna. Jag är en hemma fru ensam hemma med kattunge. Det är det enda jag är just nu, någon som håller hemmet fint när han kommer hem från jobbet. Jag saknar allt och alla hemma i Värmland, jag saknar alla utekvällar på stan, jag saknar min familj, mina vänner och hästarna. Rätt och slätt så saknar jag mitt gamla liv, men jag säger absolut inte att jag ångrar att jag flyttade hit, för Patrik betyder allt för mig. Allt jag säger är att jag önskar att mitt gamla liv fanns här uppe med mig. Kanske inte hela mitt gamla liv...det finns mycket som jag inte vill ha någonting att göra med längre. Men allt som betyder nåt för mig vill jag alltid ha hos mig. Framför allt saknar jag Mikaéla och Démie, världens underbaraste vänner, jag skulle aldrig klara mig utan er, hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig. Det kommer ni alltid att göra, vad som än händer.

På order av Åsa så var jag tvungen att berätta hur intervjun gick. Jodu Åsa den gick allt bra men jag ska nog ändå tacka nej. Och detta beror på att jag kommer bli tvungen att åka runt på olika orter, och jag hittar knappt till pendeltågen här hemma i Rönninge. Så det kan inte sluta annat än illa =P Men jag kan nog ha ett annat jobb på G som personlig assistent härt i Salem, det skulle ju vara tusen gånger lättare. Så vi får se hur det blir, dessutom så vet ja inte om haffa folk på stan och pressa dom på pengar är min grej riktigt, det är ju såna som dom man bara har lust att klå upp ibland och jag vill ju inte klå upp mig själv direkt hehe. Hoppas du är nöjd med svaret ;)  

Ja, nu äntligen så har vi ett riktigt vardagsrum, efter månader med ett tomt ekande vardagsrum så har vi äntligen fått hem våran nya soffa och vårat nya soffbord. Härligt att kunna ha någonstans att sitta förutom i köket eller i sovrummet. NU kanske man kan bjuda hem lite gäster på fika och så också. Nitro tyckte förstås att soffan var fruktansvärt rolig att klösa på så nu måste vi sätta in dörrarna till vardagsrummet så att han inte kan vara där så länge vi inte är där. Men vi tänkte ändå lite extra på honom när vi hämtade soffan, vi köpte en ny säng till honom med och en äkta fårskinns pläd så att han kan sova lite extra mjukt och skönt. Tycker ni att han är bortskämd? Ni skulle bara veta ;) Imorgon har jag en anställningsintervju på Fundraising Byrån i Sthlm stad. Önska mig lycka till!
Tack och hej leverpastej. Och tack Norsken, Mikaela och Åsa för era gulliga kommentarer. Tycker om er!

Hmm, folk säger att det aldrig händer nåt här i Salem. Men dom har faktiskt fel, även fast det som händer inte är det minsta positivt dock. Idag så berättade Patrik att varje år i November så samlas nazister/rasister från hela världen här i salem för att hmm ja vad ska man kalla det, ge uttryck för det dom står för. Allt på grund av att det för några år sedan var en kille som var medlem i nåt sorts nazist nätverk blev mördad just här. Jag själv förstår mig inte på den här grejjen med rasister bla bla bla, helt onödigt enligt min åsikt. Så snart kan vi vänta oss enroma folkmassor med folk som ska demonstrera mot nazismen och folk som demonstrerar för nazimen, massa kravallpoliser, ridande poliser m.m. Det kommer vara totalt kaos den natten. Och Patrik har sträng förbjudit mig att vistat ute den dagen. Jag förstår honom såklart, men jag är ganska övertygad om att jag skulle klara mig helskinnad i alla fall. Såvida det inte finnas rasister som hatar blondiner, för då ligger jag jäkligt risigt till. Vi får bara hoppas att vi inte får några tegelstenar eller hemgjorda bobmber inkastade genom rutorna. För att ge er en bättre insikt om vad jag pratar på så kan ni som är intresserade av att veta vilket kaos det faktiskt blir söka på youtube.com och skriva (Salem) som sökord. Fast nåt som kan vara lite roligt för min del i alla fall är att poliserna nästan varje år bygger upp en temorär hage precis vid våran balkong, så jag kanske kan få se lite hästar här i alla fall =) om man ska se nåt positivt med det alls menar jag.

Tack för mig!

När höstmörkret sänker sig, så dyker plötsligt alla minnen upp från det här året : när jag träffade min pojkvän, när jag lånade ut min häst, Malin Ristvalls olycka, den oförglömliga studenten, mitt sista sommarlov, Malin Zetterblads olycka, Nicklas självmord, min och mikaelas spanien resa. Det har hänt så mycket, på både gott och ont. Allra mest är det dom smärtsamma minnena som gör sig påminda. Tänk om det fanns en tidsmaskin, göra allt ogjort och ni skulle fortfarande finnas kvar här hos oss. Nu när julen närmar sig så undrar alla vad man önskar sig, men jag önskar mig bara det omöjliga, det som inte kan gå i uppfyllelse. Jag är säker på att det är flera som känner så, flera som har förlorat någon man älskar och tycker om. Det är svårt att fokusera på alla glada och underbara minnen med er när alla sommar minnen fortfarande svider. Det är svårt att somna och kunna sova på nätterna när allt jag kan tänka på är er, vad jag borde ha sagt, vad jag borde ha gjort och kunnat göra. Jag står inte ut med smärtan, saknaden och tomheten efter er. Snart har det gått 6 månader sedan mitt liv förändrades första gången, snart 4 månader sedan mitt liv förändrades en 2:a och en 3:e gång. Hur kommer det kännas när det har gått 1 år? Kommer det fortfarande att göra lika ont. Men mest av allt är jag rädd för att glömma hur ni ser ut, hur ni log och skrattade, hur era röster var. Om jag glömmer det så kommer jag aldrig att kunna förlåta mig själv. Jag vill inte glömma, jag vill minnas er precis hur ni var, och det är precis så som jag alltid ska försöka att minnas er i mitt hjärta där ni föralltid kommer att ha en plats.

Ja, jag minns, jag minns allt som om det vore igår. Jag minns hur det var att vara hel. Allt för mycket har hänt det här året, både på gott och ont. Mesta dels det onda. Mycket har hänt den här sommaren som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva, som trodde att jag aldrig skulle behöva uppleva. Jag har upplevt hur det är att förlora personer man älskar och tycker om. Nu när höstmörkret smyger sig på så smyger sig även alla smärtsamma minnen på.  Jag står inte ut med smärtan, saknaden och tomheten. Snart har 6 månader gått sedan mitt liv förändrades första gången, snart har 4 månader gått sedan mitt liv förändrades en 2:a och en 3:e gång. Det gör fortfarande lika ont som om allt hände igår. hur kommer det kännas när det har gått 1 år? Det är fortfarande svårt att förstå, jag vill fortfarande inte fatta det, det känns bättre att intala sig själv att det bara är någon hemsk mardröm, men det funkar inte att ljuga för sig själv, i mitt undermedvetna så vet jag, hindrar mig från att döva känslorna med fantasier. Tänk om, det är en fråga jag ställer mig varje dag, varje sekund. Det är mycket jag borde ha gjort och sagt...men jag hann aldrig, tänkte inte på det viset innan allt hände. Varför gör man inte det när man vet hur snabbt livet kan förändras. Varför tar man inte vara på tiden man har tillsammans och talar om hur mycket man bryr sig? Det har jag frågat mig varje dag..jag kommer fortsätta fråga mig det, bara för att påminna mig om att jag inte ska glömma att ta vara på tiden och personerna som jag bryr mig så mycket om. Mest av allt är jag rädd för att glömma hur ni ser ut, hur ni såg ut när ni log, hur ni lät när ni skrattade och när ni pratade, jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag glömde. Men jag kommer aldrig glömma er, ni kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Malin Ristvall, Malin Zetterblad och Nicklas Ambjörnsson, jag saknar er så fruktansvärt mycket.